Förbundet Sveriges Frivilliga Brandkårer bildades 1996 och är ett opolitiskt, ej fackligt, intresseorgan för frivilliga kårer och kommunala räddningsvärn i Sverige.

Räddningsvärn och frivilliga kårer utgör ett komplement till den kommunala räddningstjänstens hel- och deltidskårer och nyttjas olika, beroende var i landet man befinner sig.

Förbundet arbetar aktivt för ett säkrare och tryggare samhälle med inriktning på brandskydd, men även för att den enskilde skall öka sin egen trygg- och säkerhet, i hemmet och i samhället i övrigt. Vi stöder de enskilda kårerna för en aktiv informationsverksamhet med bland annat ökad säkerhet samt att information om hjärt- och lungräddning kan ske vid möten med föreningar och organisationer.

Förbundets uppgift är att stödja de frivilliga kårerna i att förebygga olyckor och därmed att bidra till att minimera de hot och risker som människor ställs inför i vardagen. Vidare att fördjupa riskmedvetandet hos enskilda och att främja allmänhetens intresse och genom den frivilliga verksamheten skydda människor, egendom och miljö.

Standardnivån måste vara hög i en frivillig kår och skall motsvara den kommunala räddningstjänstens krav för att kunna utnyttjas operativt och i förebyggande verksamhet.

För den enskilde är det ingen skillnad hur den enskilde brandmannen avlönas – om man är heltidsanställd, räddningspersonal i beredskap eller räddningsvärnspersonal. Bara man får hjälp, professionell hjälp, även av räddningsvärnet.

Som medlem i förbundet får ni:

• Olycksfallsförsäkring
• Tillgång till MSB:s utbildning för frivilliga brandmän, via MSBs fortbildningsportal.
• Möjlighet att få ersättning för utbildning och information till allmänheten.
• Tidningen Brandsäkert.
• Nyheter gällande frivilligverksamheten.
• Tillgång till förbundets nätverk.

Förbundet har ett nära samarbete med MSB och Brandskyddsföreningen Sverige.
Förbundet representeras även via CTIF:s arbetsgrupp för frivilliga brandmän, för att i ett europeiskt kunskapssamarbete lära och informera varandra.

Frivilliga kårer utgör en trygghet på landsbygd och i glesbygd i en alltmer komplicerad omvärld då lokala olyckor, stormar och höga flöden blir en allt oftare förekommande företeelse.

Förbundet Sveriges Frivilliga Brandkårer stöder kårerna för att vara en trygghet till lokalbefolkningen!

Det släckande brandförsvaret utvecklades under slutet av 1800- och början av 1900-talet till stor del ur de frivilliga brandkårsorganisationerna. Den äldsta ännu bestående frivilliga brandkåren är Ystads, som bildades 1839. Dessförinnan hade dock, som tidigare nämnts, Göteborg fått landets första frivilliga brandkår 1832.

Skåne hade dock från den danska tiden ett tidigare och mer utvecklat både förebyggande och släckande brandskydd än övriga Sverige. Det var också i Skåne som den frivilliga brandkårsrörelsen utvecklades starkast i början av 1900-talet.

Genom anordnandet av stora brandkårsfester, i en del fall med tusentals deltagande personer, fick man in stora penningsummor. Dessa användes till byggandet av brandstationer och inköp av utrustning till de frivilliga brandkårerna. Någon ersättning till brandmännen var det till en början inte tal om.

Den första brandkårsorganisationen i Sverige var Skånska brandkårsförbundet, som bildades i november 1908. Initiativtagare var bland annat fanjunkaren S. A. Dencker i Landskrona, brandchefen i Helsingborg G. Braun samt brandchefen i Kristianstad H. Fogelklou. Verksamheten på börjades 1909. S. A. Dencker fick av förbundet rätt att utge Skånska Brandkårsförbundets Tidskrift, vars första nummer utkom i februari 1909.

År 1917 bildades Sveriges riksförbund av frivilliga brandkårer, med Skånska Brandkårsförbundet som kärna. Riksförbundet ombildades 1927 till Svenska Brandkårernas Riksförbund. Forbundet blev främst företrädare för de frivilliga brandkårerna och borgarbrankårerna (deltidskårer). Förbundet utgav månadstidskriften Brandkårsyidskrift.

Den första föreningen för att tillvarata branbefälens intressen och verka för förebyggande brandskydd bildades 1909. Det var brandchefen i Kalmar, kaptenen Rudolf Stridbeck, som var initiativtagare. Han hade 1908 kallat till ett sammanträde i Kalmar för att dryfta ätgärder i syfte att förbättra brandchefernas yrkesskicklighet. Vid detta tillfälle bestämdes att kalla till ett branchefsmöte i Stockholm i juni 1909.

Den 5 juni 1909 bildades Svenska Brandchefsföreningen av 115 svenska brandbefäl från kommunala brandkårer. Till föreningens förste ordförande valdes brandchefen i Göteborg, kapten Elof Tegnér, och sekreterare blev Rudolf Stridbeck. Stockholms brandbefäl valde att stå utanför föreningen och en viss oenighet om vilka som skulle få vara med i föreningen gjorde att en del medlemmar lämnade föreningen, bland annat Ekof Tegnér.

Vid brandchefsföreningens årsmöte 1912 valdes Rudolf Stridbeck till ordförande och den nye brandchefen i Göteborg Gustaf Ekstedt blev vice ordförande. Under de följande åren var det Stridbeck, Ekstedt och sedemera brandchefen Einar Enander i Jönköping, som främst arbetade för ett förbättrat förebyggande brandskydd.

På initiativ av brandskyddsföreningen hade redan 1911 startats urgivning av ”Tidskrift för brandväsendet”. Vid årsmötet 1915 föreslog Ekstedt och Enander att en stadsunderstödd brandskyddsbyrå skulle bildas. Byrån skulle enligt förslaget ha till uppgift: ”att bedriva upplysningsarbete samt utöva konsulterande och inspekterande verksamhet m.m.” Förslaget fick dock inget gehör hos de statliga myndigheterna och regeringen förbegick utan åtgärder 1916 brandchefsföreningens förslag om behövliga brandföreskrifter för bland annat samlingslokaler, hotell och pensionat m.m.